Att växa upp som ett tjockt barn var riktigt tufft just pga hur omgivningen beter sig och agerar. Det finns liksom inget "du är okej och skit i alla andra" när det kommer till att växa upp i en tjock kropp. Istället tar omgivningen för sig hejvillt och gör det till sitt personliga kall att skrämma skiten ur det tjocka barnet. När man är är liten och tjock är det en hemsk framtid man får uppmålad för sig. Man kan glömma att dejta, skaffa barn, festa och vara som alla andra. Tillslut kommer man bli sjuk och dö. På TV möts man av serier av tröstätande, ledsna tjocka personer. Eller så får man se de tjocka häcklas och skojas med. Ingenstans kan man se tjocka förebilder, bara ledsna, bantade eller clowner. Det är ett hemskt liv man förutspås av de vuxna, de man litar på. Istället internaliseras ens hemska framtid och rädslan att bli sjuk, fel och dö mal runt som en torktumlare år ut och in. Ibland lyckas man banta ett par månader stävja rädslan men när kilorna kryper tillbaka på ökar den igen. Det vi behöver ha är en mer nyanserad bild av tjocka människor. Att visa för de tjocka unga att det går att få fantastiska liv, fullt normala och att en tjock kropp by default inte alls är sjuk. Då tror jag att vi hade fått en mycket friskare befolkning, för den rädslan är ett gift som dränerar glädje ur livet och nöter ner oss med stress. Hur tror du att ditt liv hade förändrats om du inte fick matats att du skulle bli sjuk och olycklig?
.png?fit=crop&crop=focalpoint&fp-x=0.5&fp-y=0.5&fp-z=1&w=420&h=175&auto=format)
