På olika hälsoprofilers plattformar går det att läsa att det är svårt att gå ner i vikt och därför behöver vi undvika att bli tjocka. Det låter ju fint i teorin men det är inte så det fungerat i verkligheten. Överlag blir jag matt på all den okunskap som visar sig i fördomar där ute. Det är ju inte någon som direkt väljer att bli tjock. Visst kan olika vanor, jojobantande, mediciner, stress och sjukdomar göra att vi blir tjocka - men det är ju inget individen har tackat ja till. I detta inlägg tänkte inte jag fokusera på det utan på alla oss som faktiskt föddes tjocka och/eller har levt som tjocka barn. För vi har inte valt det, vi föddes in i en kropp som var tjock. Jag blir alltid så stum när jag ser naturligt smala gå på oss tjocka om kalorier, som att de har gjort något extra bra och vi är lite mer korkade som inte kan hålla reda på plus och minus. Det jag då brukar få höra är att det är våra föräldrar det är fel på, att de har misshandlat oss på något vis som trycker i oss mat. Det är också en brutal fördom med lite substans. Om vi tittar på min familj var jag den enda som som var tjock. Min syster var också större men hon bodde inte hemma när jag var liten. Min bröder var två pinnar. Menar då folk att mina föräldrar selektivt gödde mig och späkte mina bröder? Faktum var att det var tvärtom, eftersom BVC låg på så hårt så fick jag äta väldigt lite medan bröderna åt som två hästar.Man pratar också om att föräldrarna bara ger tjocka barn så kallas "skräpmat", det är inte heller sant. Jag är multiallergiker och har alltså aldrig fått äta på restaurang i min uppväxt, mamma var så rädd för allegichock. Är dessutom uppväxt på en liten ö i Bohuslän - det var en kvarts båtfärd och en timmas bilfärd till närmsta donken. Tror jag var 15 innan mamma vågade låta mig prova. Min pappa fick dessutom whiplash och var sjukpensionär, därför var han hemma och vår kost bestod av långkok och hembakat bröd. Det var det ekonomin tillät. Så det är också en lögn, vi tjocka barn är inte uppväxta på snabbmat. Som tjockt barn blev jag bantad på vården inrådan, jag gick jämt hungrig. Hade ju exakt noll motivation att gå ner i vikt, jag ville ju bara vara ute med kompisarna och leva life. Det jag mest kommer ihåg är den fruktansvärda hunger som jag plågades av som barn. Jag fick gå upp på nätterna och äta eller stjäla pengar att köpa mat för eftersom vården låg på mamma och pappa att inte låta mig ta om mat. Man körde också en skrämseltaktik och målade upp olika scenarier hur jag skulle dö om jag fortsatte vara tjock. Det gjorde att jag tidigt utvecklade ångest. Så vad tror jag gjorde att jag blev tjock? Först och främst tror jag att det beror på den stress jag utsattes för i livmodern. Min biologiska pappa (alltså inte han jag kallar pappa) sparkade ut mamma när hon var höggravid att klara sig själv. Det stressade givetvis henne enormt. Min farmor hade också en större kropp och fick hålla på med anorektiska beteenden hela livet för att vara smal och jag har hennes kropp. Så det är mina gener. Därpå allt bantande som barn, jag var jämt hungrig. Det gjorde att kroppen höll kvar i varje gram mat - den visste ju inte när den fick äta nästa gång. Därför skulle jag önska en mer ödmjuk inställning till tjocka personer där man inte har någon aning kring bakgrunden.
.png?fit=crop&crop=focalpoint&fp-x=0.5&fp-y=0.5&fp-z=1&w=420&h=175&auto=format&dpr=2)
