Banta barn | My Westerdahl

Igår spelade jag och Erik in podd. I höst släpper vi en ny stjärnspäckad säsong och vi är sååå taggade! Du kommer få höra Mia Törnblom, Cassandra Klatzkow och Babben Larsson - bland annat! Hur ball??? Jag och Erik spelade in ett avsnitt igår om hur vi kan hjälpa hälsan utan att mixtra med maten och då gled vi in på hur det var att vara ett tjockt barn. Det brast för mig när vi spelade in, tårarna bara kom. Alltså när man fått barn blir man liksom blödig deluxe, jag kan inte ens tänka utsätta Bo & Rut för det. Jag kommer ihåg hur jag inte ens ville banta, utan bara "ställde upp" eftersom jag ville bli älskad och accepterad. Min kropp fungerade liksom bra, jag kunde springa, leka och skratta - ändå berättade alla vuxna hur fel den var. Att jag var tjock skulle göra att jag blev sjuk, inte fick en pojkvän och tillslut dog. Alltså, jag skulle bli sjuk, ensam och dö om jag hade min tjocka kropp. Jag fick mina första panikångestattacker som 13-åring. Då kunde jag inte sova om nätterna utan bara låg och hatade min tjocka kropp. Vaknade upp med panikattacker och trodde det var hjärtat... att jag fick hjärtinfarkter. Jag vågade dock inte söka på det eftersom min erfarenhet av vården var att de skammade mig och sa att bara jag bantar kommer det bli bra, alternativt att det var mitt eget fel. Min erfarenhet när jag söker vård är att det alltid handlar om min vikt. Så jag drog omkring med konstanta panikångestattacker och trodde jag skulle dö - i hemlighet - i massa år. Det var en extremt ensam uppväxt.

Idag vet jag att det bästa sättet att bli tjock på är att banta - 2/3 väger nämligen mer efter de bantat än innan. Jag vet exakt hur de biokemiska mekanismerna ser ut. Därför undrar jag hur jag hade sett ut om man inte bantade mig innan jag kunde gå och prata? Som barn bantade jag på dagarna och sen när urhungern kom, hetsåt på nätterna. Och jag ville inte ens - men jag hade två val, mitt liv handlade om att fylla upp en av två behov - antingen fick jag vara mätt och bortstött ur flocken eller så fick jag vara (vrål)hungrig och få höra till. Hur jävla sjukt är det? Vet ens vården hur mycket oreda de ställer till med? Och alla stackars hetsade föräldrar...

Jag kommer ihåg när jag sprang ett lchf-lopp 2015 med en t-shirt där det stod "alla knubbiga knoddar". På riktigt. Jag trodde att äta LCHF och springa var att stå upp för tjocka barn. Så jävla hårt satt dietkulturen i mitt huvud. Idag vet jag tack gode gud bättre! Det enda jag vet idag är att jag inte kommer mixtra med barnens mat WHATSOEVER! Min uppgift som päron är inte att forma barnen kroppar efter idealet och BVC trötta viktkurvor utan att lära min barn acceptera den kropp de har fått. Som före-detta-tjockt-barn-förälder så ligger det ju nära till hands att få panik av tanken att ens egna barn ska genomgå samma jävla trauma samhället utsätter tjocka barn för. Allt får viktmätningar på BVC till mobbing i skolan. En kärleksfull påminnelse till alla föräldrar: jag kommer på typ 10000 värre saker än att få ett tjockt barn. Eller att din dotter blir gravid i gymnasiet. Det finns 100000 värre saker! Låt säga kroniska sjukdomar, kidnappning eller någon form av handikapp. Så chill down, det är inte så farligt. Ju mer du stressar upp dig desto svårare för barnet. Försök se barnets vikt som ngt statiskt - som hårfärg eller skostorlek. Inte in och pilla! För vi vet att all form av micklande med maten leder till viktuppgång, ångest och mental ohälsa. Och barn blir mobbade av fruktansvärda anledningar, allt från hudfärg till klädstil. Det är inte ditt barn som ska ändra på sig - det är mobbarna!!