Dietkulturen uppfostrar oss till en helt sjuk grej, det blir en disconnection mellan dina behov och dina beteenden. Dietkulturen lär oss att din hunger inte är valid utan att den ska följa en experts utlåtande och tankar om vad du bör äta. Någon har räknat ut att du behöver X antal kalorier eller Y mängd protein - känner du hunger utanför det är det farligt och fel och måste bekämpas. Förut var sötsug den mest farliga och förbjudna känslan jag kunde känna. Den behövde bekämpas med ALLT! Ta promenader, borsta tänderna, meditera... KÄNN VERKLIGEN INTE EFTER!! Din kropp ljuger och behöver VERKLIGEN inte sött! Oooch hur slutar det...? När man krigat och kämpat så slutar det oftast med en faceplant i något riktigt jäkla oplanerat! Och oftast pågår det i dagar... som kan bli i veckor och sen... KAOS! Förut fick jag alltid panik när jag kände sötsug. Jag hade en lång lista på saker jag kunde göra istället, typ 50 armhävningar och promenad utan kontokort... Idag ser jag mer som att kroppen snackar med mig. Då kan jag äta något smart och så försvinner det och jag blir tankebefriad. Jag har också en annan strategi, vissa gånger blir det väldigt jobbigt för mig att komma hem efter en aktivitet. Twinsen fullständigt attackerar mig vilket känns jättetufft med lågt blodsocker. Då kan det bli så att jag gör matval som inte hjälper min kropp och istället mår jag dåligt. Istället tar jag en liten timeout INNAN jag går in och äter något litet och andas ett par minuter. Det hjälper mig att bli en bättre mamma men också att må bra. Det är liksom detta som är hela skillnaden mellan MatFri och dietkulturen - kroppen är ingen fiende med absurda behov, istället kartlägger vi vad kroppen behöver för att må optimalt bra och jobbar med den istället för emot den.
.png?fit=crop&crop=focalpoint&fp-x=0.5&fp-y=0.5&fp-z=1&w=420&h=175&auto=format&dpr=2)
