Min kropp som PCOSare är lite speciell. De flesta vet vad PMS är, jag har samma problem runt ägglossning. Jag blir extremt svullen, sur och lättretlig dagarna innan. Det är jättejobbigt. När min mage svullnar upp är det lätt att de gamla monstrerna vaknar till liv, att jag känner mig mindre värd och dålig. Intellektuellt sätt förstår jag att det inte är sant, men just den här perioden när jag är känslomässigt nedsatt blir jag mer mottaglig för den typen av tankar. Jag kommer på mig själv att titta i spegeln och känna mig ful. Det som hjälper mig då är kunskapen om att jag lever i en fettfobisk soppa och alla steg jag tar marineras jag i sådana budskap. Hur ska man då vara nykter i sitt tänkande när man är nedsatt biokemiskt? Jag svarar alltså upp med varma tankar, inte att jag BORDE tänka annorlunda. Jag försöker också vända mig utåt. Sätta ord på hur jag känner tillsammans med andra trygga personer och sedan vända mitt fokus på något annat - det är så oerhört svårt att fokusera om man bara ältar negativa saker. Tänk så många timmar och dagar jag har lagt i mitt liv på att älta skit! Det är så onödigt. För mig hjälper det också att tänka at just nu är jag maktlös över det svullna, jag kan inte göra något åt det, det är bara att acceptera. Vilka är dina bästa tips för att ändra fokus dagar då kroppshatet är tufft? PS! God lunch behöver oavsett om vi känner oss svullna eller inte!