Du har säkert fått till dig att det bara är att banta - skärp dig och ät mindre! Är det egentligen någon som FRÅGAT dig hur du mår? Idag vet vi att vikt och trauma är nära korrelerat. Ofta när jag möter mina klienter och jag får förtroendet att höra deras lifestorys är det INGEN vacker syn. Vi pratar om barn som fått se eller bli utsatta för fysiskt och eller psykiskt våld, mobbing, utanförskap och förtryck. Sen kommer någon utsänd från vården och be dem banta. Samtidigt som de har ett h-vete hemma så förtrycks dem av vården, de får lära sig att det är deras egna fel att de är feta och misslyckade! När mina klienter börjar fundera på sin viktresa kan de ofta se att vid stor viktuppgång så har det oftast varit för något stort har hänt precis innan. En skilsmässa, jobbyte, utbrändhet, anhörigs död, flytta hemifrån... Stressorer och trauman! Är det då rätt att omgibingen fortsätter traumatisera människor? Jag tycker det är sjukt. Speciellt som att det finn vetenskapliga belägg över hur trauman och övervikt är korrelerade. En vetenskaplig artikel har sorterat in barndomstrauman i dessa faktorer: Psykisk misshandel Fysisk misshandel Sexuella övergrepp Substansberoende omvårdnadspersoner Mental ohälsa hos omvårdnadspersoner Misshandlad mamma En förälder i fängelse Om man är uppväxt med 1-2 av dessa faktorer ökar risken med 20% att man kommer ha ett BMI på över 35 som vuxen. Om man är uppväxt med 3-4 av dessa faktorer ökar risken med 40% och om man har fler än 4 har man en 60% ökad risk för ett BMI över 35 (Källa). Och vad gör vården? FORTSÄTTER TRAUMAT! Jag själv har 4 av dessa riskfaktorer - istället för att få hjälp och kärlek fick jag matpyramiden och en matdagbok. Tack för hjälpen, eller....? Mat är lugnande och en coping-mekanism som är nära till hands som barn. Om man lever i en hotfull miljö där vuxna som ska hjälpa en att copa med känslor är de som utsätter en för övergrepp är maten det som finns där till hands. Efter det går man ut med en ofullständig verktygslåda i livet och hanterar alla kriser på samma sätt. Idag har jag lärt mig att tacka maten, utan den kanske inte jag hade velat fortsätta leva. Det var maten som höll mig över ytan när livet höll på att dränka mig. Idag som vuxen har jag många fler verktyg i min verktygslåda som jag kan använda mig av - jag behöver inte längre gå till maten varje gång, men gör jag det är det helt okej! Jag skammar inte mig själv om jag hanterar en känsla med mat då och då, men jag behöver inte det särskilt ofta längre. Den känslan som faktiskt är svårast för mig att hantera utan mat är skam. Det är en känsla jag behöver se upp med och ta hjälp av min omgivning för att genomleva, de går liksom över och maten mara skjuter upp och förvärrar känslor. Men att ösa på mer skam för att vi hanterar känslor, trauman och kriser med mat är inte särskilt funktionellt - vi behöver kärlek och gemenskap.