I hela mitt liv har jag kuvats av samhället att förändra mig. Min kropp har aldrig passat in i mallen, eller snarare kurvan. Jag uppfostrades i tron att jag måste ändra på mig, banta för att få lov att bli accepterad. De vuxna satte mig på dieter och barnen mobbade mig. Inte alla, alltid - men konstant genom hela min uppväxt. Jag har gått med axlarna upp till öronen, alltid beredd på påhopp eller kommentarer. Enda gången jag kände mig sedd bortom vikten var när jag presterade i skolan. Där kunde jag få vara trygg. Jag internaliserade dessa krav och kränkningar - och jag bantade. Jag har verkligen varit en tvångsmässig ätare, inget jag gjorde med maten var normalt. Maten var aldrig näring eller njutning, det var en coping-strategi. Antingen använde jag maten för att nolla känslor eller att kontrollera livet. När jag var på diet kändes det som jag fick lov att bli accepterad och älskad - jag gjorde något åt min kropp som var så fel! Dietkulturen lärde mig nämligen en sak - det var inte kränkningarna som var fienden, det var min egen kropp. Hon kunde inte hålla sig innanför ramarna - riskerade att bli en börda för samhället och var bara fel, fel och fel. Idag bantar jag inte längre. Jag äter ingen diet alls. Det är min revolt. Jag är klar med att försöka ändra på min kropp, hon behöver inte det för att passa in - hon duger precis så som hon är! En respekt jag har för min kropp är att äta mat som gör henne frisk och stark - men det kan hon guida mig till själv, det behöver hon inga dietregler för att avgöra! Men en kropp utanför normen har vi två val här i livet - att fightas mot den och försöka förändra den in i det sista eller att acceptera den som den är och stå upp för det - här snackar vi revolt! Människor som duger är inte lönsamma!
.png?fit=crop&crop=focalpoint&fp-x=0.5&fp-y=0.5&fp-z=1&w=420&h=175&auto=format&dpr=2)
