Värsta småbarnssemestern

När jag fyllde år i somras önskade jag mig ett halsband och lite lugn-och-j*vla-ro av min man. Han ville dock spexa till det och gav mig en överraskningsresa. Vi har aldrig rest med barnen eftersom jag systematiskt har backat så fort det kommer på tal! Tanken på all packning och två härjande 1,5-åringar är inget som lockar mig. Men nu bar det i alla fall av, min man hade bokat 2 nätter på Skallerup i Danmark som är ett aktivitetsresort med badhus, gym, lekland, djurpark med mera. Han var där mycket som liten så det var nostalgi för honom.

Natten innan vaknade vi kl 04 för vi båda var oroliga och pirriga. När morgonen kom var vi helt slut och gav oss ut för tidigt på vägarna eftersom maken ville ta höjd för morgonrusningen, så vi fick stå en timma och vänta på Fredrikshamnfärjan. Detta uppskattades INTE av Tutan som skrek för fulla muggar. Väl på färjan klättrade dem och skrek ÖVERALLT. Det var HEMSKT!! Jag var helt slut. Tittade på min man som tappade all färg i ansiktet. Jag själv är uppväxt på sjön och har aldrig varit sjösjuk men när det började gunga och jag samtidigt skulle hålla koll på tvillingar som var överallt bet det till och med på mig och jag fick akut illamående som höll i sig resten av dagen tillsammans med huvudvärk. När vi väl kom fram var vi två mörbultade föräldrar. Sen skulle allt packas ut och packas upp och vi fick en helt okej dag på badhuset i alla fall. När det var dags för natten så började nästa grej. Sängarna var som stenar och dessutom 80 cm breda. Sov inte många minuter! Morgonen körde igång och barnen var och rev och slet i varenda pryl i stugan och jag kände mig helt färdig efter två nätters sömnbrist.

Dagen flöt på men vid middagen så blev Bosse konstig. Det pep om hans andning och lungorna lät slemmiga. På kvällen kom han inte till ro utan skrek hela tiden. Min man höll stenkoll på honom och ingen av oss kunde sova utan låg vakna och vaktade Bosse. Hans andning blev värre och värre och tillslut andades hans fort och ansträngt. Klockan 03 fick jag ringa Danmarks motsvarighet till 1177 vilket var en ungefär 100 gånger bättre upplevelse än Sverige. Väntetiden var 1 minut och inte 40 som i Sverige och istället för att sitta och vänta på akuten blev vi inbokade direkt till en läkare så vi kunde åka hemifrån lagom till tiden. Maken och Bosse åkte in till sjukhuset som tyvärr inte blev hjälpt av första läkarkontakten utan det krävdes specialistvård. I Sverige hade man fått vänta i timmar på det, här fick Bosse på några minuter komma till en specialistläkare. Han fick stora mängder astmamediciner och blev inlagd på barnavdelning där hans syresättning sjönk drastiskt. Tiden förflöt och vi insåg att vi nog kunde glömma att åka hem till Sverige. Så jag fick köpa ytterligare en natt på Skallerup med de stenhårda sängarna.

Servicen var fantastisk på Skallerup och de var mycket behjälpliga och ordnade så vi fick bästa möjliga. Vid den tiden var jag en vandrande zombie och Tutan blir alltid orolig när brorsan inte är med. Vi lekte i leklandet och försökte fördriva tiden medan jag pendlade mellan att bryta ihop av trötthet och oro. 3 dagars extrem sömnbrist blir för mycket för en småbarnsförälder som by default alltid har sömnbrist. Plötsligt ringer Martin och säger att de äntligen hävt Bosses astma, att hans syresättning är bra och att vi fått med en inhalator hem. Om vi skyndade oss skulle vi hinna färjan!

Jag ringde receptionen och återigen blev jag glatt överraskad av deras servicemind! Jag fick tillbaka pengarna och kunde avboka extranatten. Vi skyndade oss att packa och Martin och Bosse kom och plockade upp oss så vi skulle hinna färjan hem från Fredrikshamn. Vi hann med 2 minuter (!!) Denna gången tog vi med vagnen upp och resan blev lättare än ditvägen. Till saken hör den att jag också gick och väntade på ett jobb-besked som jag verkligen trodde jag skulle få. Det var min gamla chef som hade rekommenderat mig och skyndat på processen och vi såg fram emot att jobba tillsammans igen. De (alltså inte min chef utan de som bestämmer) hade lovat att ringa på måndagen så jag hoppade ju till varje gång telefonen plingade till vilket inte gjorde resan mer najs. Tillslut ringde dem på onsdagskvällen och meddelade att det inte blev något. Tydligen behövde man omorganisera eller något. Jag vet inte säkert om jag fullständigt förstod riktigt, men jag blev såklart ledsen och besviken. Till saken hör att jag fått flera jobberbjudanden men inga som passat mig. Så just nu står jag och har inget på G vilket känns trist. Samtidigt vet jag att sånt där oftast går himla snabbt när det väl blir rätt! Jag är glad för min utbildning, min arbetserfarenhet och mina goda vitsord från tidigare chefer. Det kommer bli bra, men just nu känner jag mig lite sänkt.

Vi somnade direkt när vi kom hem igår. När jag vaknade hände något läskigt - jag kunde inte se!! När jag gick upp flimrade det för ögonen och jag fick dödsångest. Sen så insåg jag att jag hade ögonmigrän, något som bara drabbar mig när jag är extrem press. Jag har haft det 3 gånger tidigare i livet så nu vet jag vad det är. De första två gångerna när jag jobbat extremt mycket och den tredje gången när jag kommit hem från en sjukhusvistelse för havandeskapsförgiftning. Då vet jag att jag varit stressad och pressad. När flimret försvinner ersätts det med en vidrig huvudvärk. Så jag ligger här i sängen och hoppas på att det snart lättar. Blir stressad av all packning och städning som står och väntar.

Jag kommer INTE att resa på flera år med barnen, inte förän dem går att resonera med och kan sitta stilla lite längre tid. Nu behöver vi ett par dagar att återhämta oss - semester efter semestern!