Något som vi kroniska bantare ofta har problem med är skillnad mellan hunger och sug. Detta problem uppstår åratal av bantande av två orsaker, dels har vi bantat bort våra mättnadshormoner och dels så moraliserar vi över sug. Det är fel och säger hemska saker om vår karaktär om vi känner sug. Överallt möts vi om tips hur vi ska motverka vårt sug, ta en promenad eller ring en vän, uppmanar tidningsartiklar om. Jag har till och med läst olika instagramposter om att kroppen inte kan vara sugen på "skräpmat" eftersom den inte vet vad det är - är man sugen på choklad behöver kroppen magnesium hävdar "experter". Så jävla dumt.När du är sugen är det för att kroppen behöver något och den signalerar det med sug. Skillnaden mellan hunger och sug är att hunger är en fysisk kroppssensation som inte är riktad mot något specifikt utan signalerar att du behöver energi. Sug är riktad mot något specifikt och är mer emotionellt och tankemässigt. Du kan vara mätt och sugen. Det är suget som gör att du går i skåpen på kvällarna eller att du trots att du är mätt inte slutar att tänka på mat. Här kommer näst sista pusselbiten kring matfrihet till nytta - njutningsprincipen. Det är den som är nyckeln till din sinnesro. När du äter exakt det du är sugen på utan att moralisera skiten ur det - kommer du få sinnesro. Du kommer kunna fortsätta med din dag utan att tänka på mat och du kommer hitta balans. Detta går inte att jämföra med vad som händer i början när vi har slutat att banta. Då äter vi skiten ur oss på den mat vi tidigare förbjudit oss. När vi kommit över den fasen är då vi kan vara balanserade kring vårt ätande. När vi har massa förbud kring mat kommer vi byta ut det vi är sugna på mot pseudomat och det gör oss inte tillfredsställda utan borgar istället för oss att äta förbi mättnad i jakt på tillfredsställelse. Det bästa är att gå direkt på källan - att äta det suget säger oss att äta. Då räcker det oftast med en mindre mängd och suget försvinner. Det är så häftigt att se hur kroppen sköter allt det där!