Jag har fått in några frågor kring vikt och matfrihet som påminner om varandra och som är viktiga att besvara. På instagram har jag berättat om hur vi blir ointresserade av mat på matfrihet, att tänkarna blir fria från det där jobbiga ältandet om vad man bör och inte bör äta. Detta händer inte på en fikarast utan det tar månader upp till något år av total matfrihet att komma dit. I början är vi snarare mer matfixerade än innan. Idag tänker jag aldrig på mat om jag inte är hungrig, tankar på mat fungerar snarare som en signal att det är dags att äta. Självklart tänker jag också på mat när vi ska veckoplanera och så vidare. När jag bantade så tänkte jag på mat JÄMT! Vad jag ska äta, vad jag inte ska äta, hur jag ska undvika hetsätning osv osv. Idag har jag sällan sug på något speciellt heller utan jag upplever känslan hunger, äter det som lockar mest och så släpper känslan och jag fortsätter med min dag. Efter att ha beskrivit detta skrev en följare till mig och frågade:"Varför rasar inte alla i vikt av matfrihet om man inte håller på och tänker på mat och har en massa sug?"Svaret på den frågan är att för att inte vara sugen på mat behöver man äta tillräckligt med mat för att stilla hungern. Det är lite som att andas, jag tänker sällan på att jag andas men för det innebär inte det att jag inte behöver luft. Bara för att du inte tänker på mat 24/7 kommer du alltid behöva mat. Mat ät liv. Mat och luft är totalt likställda behov, vi behöver de båda för att överleva. När vi äter på vår hunger kommer kroppen hamna på sin setpoint. Alla människor är inte menade att vara smala, människor kommer i alla former och färger. Att vara befriad från påträngande tankar kring mat är ett tydligt tecken att du får tillräckligt med näring.Jag beskrev också att i matfrihet låter vi intuitionen guida oss till vilken mat kroppen vill ha och hur det vanligtvis ser ut för mig. Ett exempel är att när jag är i Göteborg "får" jag välja vad jag vill att äta, men jag älskar verkligen DIY salladen på Condecco vid Domkyrkan. Och min kropp guidar mig intuitivt till näringsrik mat den största delen av tiden. Givetvis äter jag "rolig" mat också - det är som guldströssel i livet. Många som varit matfria länge vittnar om samma sak - hur all mat blir moraliskt likställd och att kroppen faktiskt föredrar såkallad "nyttig" mat en stor del av tiden. Efter det resonemanget fick jag frågan:"Men om alla äter nyttigt, varför rasar inte alla i vikt?"Bakom den här frågan vilar föreställningen att vikten enbart bestäms av vad vi äter, kaloriekvationen osv. Idag vet vi att vikten bestäms av otroligt många faktorer där maten bara är en liten del. Läs gärna boken Slutbantat och Health at Every size för att fördjupa dig i ämnet. Gener, tidigare bantningsförsök, stress och barndomstrauma är stora faktorer som har större påverkan än vad vi tror. Speciellt bantning där vi äter i intervaller (svält/hetsätning) gör att vi primar kroppen att lagra in fett. När kroppen väl producerat en fettcell försvinner inte den utan bara krymper och ökar i storlek. Det innebär att när man väl gått upp i vikt och producerat fettceller är det svårt, nästan omöjligt, att bli av med dem och alltså bli smal. Att "äta nyttigt" innebär inte att man ligger i svält utan att man äter den mat kroppen ber om. Det innebär inte by default att man rasar i vikt utan bara att man väljer att stilla sitt behov av energi med mat som innehåller mycket näring. Dessutom har jag svårt att se att matfria människor aldrig äter något "onyttigt" - det tillhör livets njutning och ingenting man ens vill avstå från helt. Däremot finner vi ingen tillfredsställelse att äta på ett sätt som får oss att må dåligt efter en tid som matfria.