Det är svårt att förbli smal

Jag får ofta frågan: du som lyckades så bra - du gick ju ner 95 kilo! Varför släppte du det? Du som var så smal och fin!

Något det talas alldeles för lite om är vad det krävs för en tjock person att förbli smal. Att de flesta kan bli smala kortare perioder är inget att orda om. Såklart gör dieter och viktnedgångsförsök att vi blir smala på kort sikt . På lång sikt går de allra flesta ~95% upp allt igen eller mer. De flesta börjar lägga på sig vikt igen efter 1 år för att sedan inom 3 år vara tillbaka på samma eller högre vikt (KÄLLA) . Det är något som det talas väldigt lite om, vad det krävs för en tjock person att förbli smal. Enligt NWCR som är registret som följer människor i USA som gått ner i vikt och behållt vikten i 1+ år äter de i genomsnitt 1300 kcal per dag och tränar 60-90 minuter VARJE DAG!

Jag känner ingen naturligt smal människa som äter så lite och tränar så mycket

Eftersom jag själv gått ner 95kg och hållit den viktnedgången i en herrans massa år så vet jag vad som krävdes av mig då. Jag fastade 18-22 timmar per dygn, åt ca 1000 kcal, åt bara kolhydratssnål mat och tränade eller promenerade varje dag. Det psykiska arbete som krävdes av mig för att upprätthålla min vikt var helt galet! Jag fick ta med matlådor, kunde inte luncha med kollegor eftersom jag behövde träna och hade ingen ork att hitta på roliga saker innan mitt fastefönster var över. När en tjock människa håller på med den sorts beteenden kallar man det inspirerande, när en smal håller på kallar man det för ätstört. På sikt gav det mig konsekvenser som ingen mens, ofrivillig barnlöshet i 4 år, dålig sömn, yrsel och svimningar. Med mera....

När jag berättar min historia för gymnissarna som fortfarande tjatar om kalorier så möts jag alltid om att jag tog det för långt. Att man kan göra det på ett snällt sätt. Då vill jag säga att jag inte började med att äta såhär lite och träna sådär mycket. Jag började på en helt rimlig nivå. Sakta men säkert hamnade jag på olika viktplatåer som gjorde att jag var tvungen att skruva upp mina insatser. Det vill säga - skruva ner kalorierna och skruva upp träningen. Det behöver man eftersom att kroppen skruvar ner metabolismen mer än bara den lägre vikten kan förklara. Min viktresa tog 6-7 år så det var ingen quickfix. Tillslut var jag på en punkt där ingenting funkade längre. Släppte jag lite kontroll så sa det POFF så gick jag upp i vikt. Jag blev allt mer yr, fick svimningsanfall och var pga det tvungen att sluta köra bil. Jag orkade ingenting på jobbet och fick hemska ångestpåslag. Mitt humör var all over the place! Min kropp hade kört metabolismen i botten.

Det jag tycker är så tragiskt är hur människor som går upp i vikt igen drabbas av skam. Att man försvinner från sociala medier och mår dåligt. Jag vet flera stycken som varit tvungna att äta starka antidepp eftersom de blivit självmordsbenägna av skammen. Det är så hemskt - det är ju inte deras fel! Det vi vet är att när vi försöker gå ner i vikt så skruvar kroppen upp hungershormonet och ner mättnadshormonet vilket gör att vi jämt tänker på mat och när vi väl äter har vi svårt att känna oss mätta. Det är de mekanismerna som gör att många av oss utvecklar hetsätning - urhungern tar över och mättnadshormonet finns inte där och bromsar. Det har inte med en persons karaktär att göra. Det som händer i kroppen är alltså att din metabolism är körd i botten medan dina hunger/mättnadshormoner är ur balans. Resultatet är alltså att du suger åt dig det du äter som en svamp. Detta är inte ditt fel, det är såhär kroppar fungerar (KÄLLA)

En vän till mig sedan 12 år tillbaka har tävlat mycket i bodyfitness. Hon berättade att efter tävlingarna så var hon som ett bottenlöst hål. Det hon hade gått ner på 4 månader gick hon upp på 2 veckor + lite mer vikt. Jag frågade om hon gick på extremdiet - hon sa 1200 kcal och två träningspass om dagen. Alltså inte alls olikt det som deltagarna i NWCR rapporterade. Min vän är naturligt slank så hon kan äta normalt och träna normalt och hålla en smal kropp. För att bli så extremdeffad behöver hon göra samma sak vi tjockisar behöver göra för att underhålla en "normalt" smal kropp.

Det är detta vi alltså begär av tjocka människor - att de ska leva som i deff resten av livet. Visst går det att teoretisera om att det minsann ska gå att leva annorlunda, men verkligheten ser inte ut så för de flesta av oss föredetta tjocka. Den livsstilen går ut över den psykiska hälsan - och i många fall som mitt, den fysiska. Kan man då ens kalla det hälsa som dietförespråkare gör? Det var därför jag valde att bryta mig ur och välja matfrihet. Det var ett högst medvetet val och jag satte mig ner och tog ett långt snack i omgångar med min man, mina tjejkompisar och min familj. Jag berättade för dem hur dåligt jag mådde, hur yr jag var, att jag kompenserade när jag åt fel och att jag inte ville ha det såhär länge. Jag berättade för dem att jag antagligen kommer att gå upp i vikt men att det får vara så. Det här jag höll på med kostade för mycket. Jag gick upp i vikt, inte allt men kanske hälften.

Jag har levt som "nidbilden" av tjocka - att jag låg i ångest på soffan och hetsåt och drack. Det gjorde mig väldigt sjuk men det var också dieterna som drev mig dit. Det var alltid dieterna som eldade på hetsätningen. Jag har levt i strikt diet. Och jag har levt som nu - en normal människa. Jag äter majoriteten "nyttig" mat eftersom det är det som får mig att orka. Jag kryddar min mat med godsaker då och då i en rimlig mängd som inte får mig att må dåligt. Jag tränar långt mer än genomsnittet. Det kostar mig att jag är tjock - men jag har fina hälsomarkörer och mår bra mentalt. Hellre det än att betala i form av psykisk ohälsa, ofrivillig barnlöshet och kroppshat.

Så med viktnedgång gäller devisen: du kan vinna slaget men du kan inte vinna kriget. Du kan alltså gå ner i vikt tillfälligt men kroppen kommer rampa upp kriget för att försvara din setpoint och tillslut återfår de allra flesta sin vikt. Vill du istället utforska hälsa utan dieter? Att bli fri från överätning en gång för alla? Då ska du utforska matfrihet!