Jag har aldrig levt i vad man skulle kalla en stor kropp. Men min mamma har alltid påpekat hur fin jag skulle vara om jag vägde mindre. När jag bodde hemma handlade våra bråk bara om det, att jag var för rund och vägde för mycket. Hon beter sig på samma sätt mot mina barn, vilket resulterat i att jag har lyckats överföra en del av min matångest till dem. Jag vill ju att hon ska tycka om dem, alltså måste de bli smalare typ. Hon granskar oss alltid när vi ses. Jag kan läsa i hennes ansikte vad hon tänker och hon är aldrig sen med kommentarer om jag eller mina barn tar om av maten eller tar en kaka till. Jag har påbörjat min resa mot en friskare relation till mat, sent jag vet. Jag känner nu att jag dels har svårt att förklara bort hennes beteende, dels att jag inte riktigt kan förlåta henne. Hon säger fortfarande att jag eller mina barn borde gå ner i vikt för "hen skulle vara så fin då".Min kloka dotter tycker att jag ska prata med henne, men jag har försökt så många gånger att ändra hennes syn på detta med vikt och hur man ser ut, utan att nå fram. För henne har man ett mindre värde om man inte faller inom viktidealet, på ungefär samma sätt som hon ser en kvinna som inte lever med en man som misslyckad.Jag begär inte att du har några lösningar för mig, men ta gärna upp hur man som stukad av en många gånger elak omgivning ska förhålla sig till dessa ofta närstående personer. Tack Camilla för din fråga! Den är så himla bra och har så otroligt många dimensioner. Först och främst vill jag skicka all kärlek till dig, det låter fruktansvärt. Det låter som en riktig grogrund till trauma och jag hoppas att du har fått hjälp att läka för att komma vidare.Det första jag vill säga är att det är just detta dietkulturen är, vi ärver den av våra föräldrar. Eftersom de är så rädda för vad tjocka utsätts för och samtidigt medvetna om vad en smal kropp medför i fördelar, önskar dem ju att ge detta till sina barn. ALLA föräldrar vill ju ge sina barn de allra bästa förutsättningarna till ett bra liv. Det blir ett problem när det kommer till vikt, vikt är ju ingenting vi kan rå på med viljestyrka. Precis som de sa i förra veckans vetenskapens värd avsnitt så styrs vikten av samma centra i hjärnan som styr temperatur och blodtryck. Du har alltså ingen bestämmaderätt över den, om vi ser över lång tid. Över kort tid går det bra att svälta ut sina fettceller mot betalning att de kommer både bli större men även fler på lång sikt. Lite som SMS-lån. De kan lösa något NU men blir ohyggligt dyra i längden. När föräldrar inte vet detta, och det vet inte de allra flesta, vill de ju hjälpa sina barn att skonas från ont och få så enkla liv som möjligt. Alla vet att det får man med en smal kropp jämfört med en tjock en. Alltså, att vila i att din mammas intentioner är goda är viktigt att ha med sig för att komma vidare. Nästa steg är att bemöta dig själv med samma vänlighet. Du har gjort det bästa du kan för dina barn såklart.Jag vill också passa på att visa skillnaden mellan att tillfriskna från destruktivt ätande i en stor versus en smal kropp. Ens föräldrar kan vikthetsa oavsett och det kan skada en hårt men det finns en stor skillnad. Är du tjock gäller detta exakt hela samhället. Läkarna som möter dig kommer neka dig vård på grund av ditt BMI. Du får lägre chanser att göra karrär och lönelyfta. Du behöver fortsatt oroa dig att inte få plats i flygplansstolen eller säkerhetsbältet på bussen. Och så vidare, och så vidare. Inte bara din familj blir en ogästvänlig plats – hela samhället vill utesluta dig på grund av din vikt. Vikthetsen drabbar INTE BARA tjocka personer obvioulsy, därför måste vi ALLA kämpa för att samhället slutar diskriminera tjocka och börja acceptera alla kroppar. Vår rädsla att bli behandlade som skit precis som andra tjocka kommer annars spegla av sig på maten. Det kommer alltid vara läskigt att sluta kontrollera maten om vi ser att tjocka blir behandlade som skit.Med det sagt är det oacceptabelt det du är utsatt för. Det spelar ingen roll om du lever i en större kropp eller inte. Det du säger nu låter som psykisk misshandel. Jag känner inte din mamma men det låter som att hon är svår att göra nöjd. Frågan är om du någonsin kommer kunna bli så smal att hon låter dig och dina barn vara. Jag tror inte det. Så det är faktiskt bara att ge upp. Istället skulle jag rekommendera dig att börja sätta hälsosamma gränser. Blod är inte tjockare än vatten och kan inte din mamma respektera dig och dina barn så kan det vara läge att markera och ta en paus i relationen. Om jag vore du hade jag pratat med din mamma och satt upp villkor kring relationen. Om dessa villkor bryts hade jag tagit en paus i relationen. Viktstigma är direkt farligt för hälsan. Det är just stigman som är den troligaste ORSAKEN till korrelationen mellan sjukdom och större kroppar. Stress är lika skadligt som rökning. Du behöver skydda dig och dina barn från det. Det är svårt att tillfriskna från destruktivt ätande om man har en omgivning som får en att hata ens kropp. Jag vet att det är så himla svårt, men det är också så himla stärkande att resa sig från viktmobbing och sätta ner foten. Du förtjänar ett liv i ro.